Så många undrade om jag verkligen skulle flytta dit! Det räckte väl med den hon hade. Även hennes mamma ifrågasatte det. Och hur skulle hon klara av mig? Det var den stora frågan! Annette sa att det är ju verkligen att slå undan fötterna på henne eftersom hon väntat på mig närmare ett år. Och så kunde dom ju inte göra. Vi fick göra det bästa av situationen. Så jag flyttade in och så fick vi se tiden an.

Nu gällde det för mig att visa vad jag gick för! Jag roade min matte så gott jag kunde och det var jag bra på. Medan Rasmus var en riktig soffliggare. Men jag fick allt igång honom också. Ibland när Yvonnes mamma kom in genom ytterdörren undrade hon vad vi hade för oss. Hon kunde höra min matte skratta högt. Jag hann bara bo med min matte i en månad, sedan var dags för matte att åka på rehabilitering. Klockan fem varje morgon lämnade husse mig och Rasmus till Annette. Det gick utmärkt vi blev avlämnade och så bars vi upp till hennes i säng. Där låg redan tre av deras egna lhasor och sov. Första mornarna trodde jag och min kullbror Fingal att vi fick leka i sängen men så var det inte tänkt. Vi fattade snabbt att i sängen sover vi bara i. Sen på kvällen kom husse och hämtade oss igen. Så här höll vi på i en månads tid tills matte äntligen kom hem igen. Det var skönt!!

Tro det om ni vill! Men ifrån början var jag bäst på att gå i koppel jämnfört med Fingal. Men det hände något konstigt! Jag fick prova på hur det var att sitta i mattes knä och åka rullstol. Jag kom på att det var suveränt! Jag slutade promenera helt. Varför slita på benen i onödan. Det enda jag gjorde ute var mina behov. Det var jag duktig på och blev snabbt rumsren. Busade gjorde jag bara inomhus. För att bli blöt om tassarna gillade jag inte. Vår hörnsoffa var perfekt att leva loppan i. Men tiden rullade på och de tyckte att jag skulle tränas för utställning. Vid min första utställning var jag 5,5 månad och det var i ett ridhus i Alingsås. Jag hade nämligen en egen handler, det var Annettes dotter Janine. Jag hade väldigt svårt att uppföra mig. Jag ville ju inte gå! Jag letade hela tiden efter min matte. Det gick bra när jag fick gå emot henne, men de var värre när vi skulle vända och gå i den andra riktningen. Då slog bromsarna till. De sa till mig att jag behövde mer träning.

När alla andra skulle gå på promenad kröp jag in under sängen och gömde mig. För jag ville inte gå. De försökte lura mig på alla möjliga sätt. De klarade av att överlista mig en gång, men sen var jag alldeles för smart. Det slutade alltid med att jag fick stanna kvar hemma. Jag tyckte att det inte gjorde något! Bara jag slapp att gå. Till slut fick jag som jag ville, jag satt i mattes knä och åkte rullstol. Tur var väl det, jag behövde allt komma ut och bli lite socialiserad.

Så nalkades sommaren vi skulle ut med båten. Jag hade ju ingen tidigare erfarenhet av båt! Så första gången visste jag inte hur det funkade. När vi hade kört några timmar lade vi till på en holme. "Shit" helt plötsligt skulle de ha upp mig på land! Det hade jag ingen aning om. Husse släpade och drog i mig men jag ville bara tillbaka till båten. Till slut lyfte han upp mig, och bar mig bort. På tillbakavägen blev det fart på mig. Som tur var jag fick gjort mina behov, så att jag kunde få komma i båten igen.

Nu hade jag lärt mig något nytt. Varje gång vi startade upp för att förflytta oss, passade jag på och levde loppan och jäklades med Rasmus. För så länge båten gick var det lugnt. Då behövde jag inte oroa mig för att bli uppsläpad på land. Sen när jag förstod att vi skulle lägga till igen var jag snabb på att krypa in i ett förvaringsutrymme under kojerna. Där ingen annan kunde komma in. Ha. ha nu var jag allt smartare än de. De andra brukade håna min husse och undra vad det var för attachéväska han hade under armen. Varje gång han var i land. Så dumma folk är det var ju bara jag. Sommaren tog slut och båtlivet med den. Och tur var väl det.

Utställningarna tog vid istället. Jag skulle på min första officiella utställning i Askersund. Hon som tog hand om mig var Janine. Så var det vår tur! Det blev precis så som det brukar! Första varvet runt gick ju skapligt. Men det där att gå fram och tillbaka är inget vidare för då bara jag slår på bromsarna. Janine lärde sig att med ett litet ryck som knapp syntes fick hon fart på mig igen.

Den här dagen lyckades jag också kränga mig ur utställningskopplet. Min lycka var gjord när jag rusade till min matte i utställningstältet. Men inte till någon nytta! Janine var iskall och hämtade mig direkt. Jag förstod att jag inte låg bra till hos henne efter det jag gjort. Jag vann i alla fall min klass och fick HP. Där fick jag väl några pluspoäng i alla fall. Sen vann jag även segerklassen och fick mitt första Cert, tio månader gammal. Jag gjorde i alla fall min matte glad! Hon till och med fällde en tår över det jag åstadkommit. Så var det dags för bästa hanhund. Då hade mina ben blivit riktigt trötta så sista varvet ville bromsarna slå på hela tiden. Jag slutade som 5:a bästa hane. Domaren sa att det blir nog bra när han fått lite mer träning. Tre månader senare var jag i Stockholm på utställning. Och då var matte inte med. Det fungerade mycket bättre tyckte Annette. Jag och Janine tog vårt andra Cert den gången. Hon visade fram mig till champion när jag var två och ett halvt år. Nu för tiden tycker jag att det är helt okey att gå i ringen den korta stunden. Bara inte domarna jagar runt mig för länge. För då kan det fortfarande hända konstiga saker med mina ben.

Jag och Janine blev liksom ett team. På grund av att hon nästan var lika envis som jag. När hon kommer till oss och hälsar på, ger jag mig inte förrän jag får hoppa upp och sitta i hennes knä. Till ritualen ingår också att jag ska pussa henne på nästippen. Sen är det bara för henne att börja klia mig.

När jag var cirka tre år fick jag och matte det mycket lyxigare. Hon fick nämligen sin Permobil. Det är en sån där elektrisk rullstol. Nu var vi aldrig beroende av att någon som skulle vara med på de "så kallade" promenaderna. Vi skötte oss helt själva. Som tur var fanns det en korg bak som blev min favoritplats. Rasmus älskade promenader så han gick medan jag "den late" åkte. Fast ni ska veta att det är krävande att bara åka också. Jag är alldeles matt i kroppen efter en tur. Min matte hon säger alltid att man skulle kunna tro jag gått hela tiden för när jag kommer hem efter en åktur slänger jag mig på golvet med benen rakt ut och suckar ljudligt. Ni ska veta att jag är omtalad hemma i Lilla Edet. De få gångerna som matte är ute och kör själv frågar alla efter "den late". Jag bryr mig inte om sånt prat längre.

Jag är väldigt pratsam av mig. Jag låter lite som en säl när det är något jag vill. Min matte förstår det mesta, värre är det med husse. En dag försökte jag få honom att förstå vad jag ville! Men han är trög. Då ropade matte till husse att han skulle fråga vad jag ville. Du får komma och prata med honom själv för jag fattar ändå inte vad han säger.

När matte ska läsa tidningen vid bordet är jag snabb på att hoppa upp och lägga mig på den. Varför ska hon läsa tidningen när jag finns.

Min matte och Annette kan få konstiga saker för sig. Hör och häpna! Jag var fyra och ett halvt år och vi hade semester. Vi brukade ta promenaden till konditoriet och köpa färskt bröd till frukosten. Då fick de för sig att jag skulle gå på hemvägen. De var taskiga i tre dagar, sen lurade de inte mig mer. Jag gick och gömde mig varje gång matte skulle iväg.. För slita ut mina ben hade jag inte tänkt att göra. Det tog 8 veckor innan jag hängde med på någon åktur igen. Efter det lovade min matte mig dyrt och heligt att om jag bara följde med fick jag åka. Så nu äntligen har de förstått att så kan man inte göra med mig. De har gett upp nu.

Jag fick lyckan att prova på och para, det klarade jag med glans. Snacket gick och många undrade om jag verkligen hade lyckats med min uppgift. Dumt va! Men tyvärr så gick hon tom. Efter detta började elaka tungor tala om att jag bara hade cykelpump. Men så gick det några år och så fick jag chansen att para samma tik igen. Denna gången hade jag minsann inte bara en cykelpump. Fram till bevis, det kom nio valpar. Nu kunde de sluta kalla mig för dumma saker.

Ni ska veta att min matte var mycket stolt över mig. Hennes ögon lyste. Enda nackdelen var att matte var mycket hemifrån för hon var hos valparna. Jag har tyvärr nedärvt något till dem, som inte uppskattas av min uppfödare! Nyfikna va? Två av dem vill inte gå promenader ha, ha!!!!!

Jag har mycket, mycket mer att berätta men det här får räcka för denna gången. Om vi ses i utställningsringarna så heter jag

Such Xsanda A-ha You Know Who